fick se den. Där måste främlingen ha sitt tillhåll. Till sist satte jag foten på tröskeln till hans gömställe — hans hemlighet låg inom mitt räckhåll!
Den okände låg kanske gömd där, eller irrade han väl omkring på heden? Mina nerver genomisades av äventyrskänsla. Efter att ha kastat ifrån mig cigarretten knöt jag handen om min revolver, gick fram till dörren och såg in genom den. Hyddan var tom.
Men många tecken utvisade, att jag icke var på falskt spår. Här bodde mannen otvivelaktigt. Några i en regnkappa insvepta filtar lågo på den stenskiva, som en gång tjänat till läger för förhistoriska människor. Askan efter en eld syntes på ett grovt galler. Där bredvid stodo några kokkärl och ett ämbar, till hälften fyllt med vatten. En mängd tomma konservlådor visade, att stället varit bebott en tid, och sedan jag något vant mig vid mörkret, upptäckte jag en tennskål och en butelj med litet konjak borta i en vrå. Mitt på jordgolvet låg en flat sten, som antagligen tjänade till bord, och på stenen stod ett litet knyte — detsamma som jag genom teleskopet sett gossen bära på axeln. Det innehöll en brödkaka, en burk inlagd tunga och ett par burkar syltade persikor. Då jag skulle ställa det tillbaka efter att ha undersökt det, fick jag se ett skrivet papper, som legat under knytet. Jag tog upp det och läste följande grovt tillritade ord:
— Doktor Watson har begivit sig till Coombe Tracey.
En minut blev jag stående med papperet i min hand och funderade på, vad väl denna kortfattade underrättelse skulle betyda. Det var alltså jag och icke sir Henry, som var föremål för främlingens spioneri. Han hade icke personligen följt mig utan skickat en annan — möjligen denne gosse — att bevaka mig, och detta var hans rapport.
När det fanns en rapport, så kunde det finnas flera, och jag började att söka överallt i hyddan. Någonting i den vägen stod dock icke att upptäcka, ej heller kunde jag hitta på någonting, som angav karaktären och avsikten hos denne man, som bodde på ett så underligt ställe. Var han väl vår ondskefulle fiende
