— Jaså, du kände igen mina fotspår?
— Nej, Watson, jag kan inte berömma mig av att särskilja dina fotspår från alla andra i världen. Men vill du riktigt lura mig, så anlita en annan tobakshandlare, ty när jag hittar en cigarrettstump med märket Bradley, Oxford Street, så vet jag, att min vän Watson är i farvattnen. Den ligger där nere bredvid gångstigen. Antagligen kastade du den ifrån dig, strax innan du dök in i den tomma hyddan.
— Alldeles riktigt.
— Jag kunde tro det, och med kännedom om din uthållighet tog jag sedan för avgjort, att du satt dig där inne på huk med vapnet till hands, avvaktande främlingens återkomst. Jaså, du trodde, att jag var brottslingen?
— Jag visste det inte, men jag hade föresatt mig att taga reda på hur saken förhöll sig.
— Det är bra, Watson! Och hur fick du reda på min vistelseort? Kanhända såg du mig den där natten, då du var ute på jakt efter straffången, och jag begick den oförsiktigheten att låta månen stiga upp bakom mig?
— Ja, jag såg dig då.
— Och så har du genomletat alla dessa stenhyddor tills du kom till den rätta?
— Nej, din pojke har blivit observerad, och detta tjänade mig till ledning.
— Jaså, jag förstår, av gubben med teleskopet. Till en början begrep jag inte vad det var, när ljuset glänste mot linsen. Han reste sig upp och tittade in i hyddan. Nej, se Cartwright har varit här med några förnödenheter. Vad står det skrivet på papperet? Jaså, har du varit i Coombe Tracey?
— Ja.
— För att besöka fru Laura Lyons?
— Alldeles.
— Det är bra. Våra forskningar tyckas ha lupit jämsides, och när vi lägga tillsammans resultaten antar jag, att vi få en ganska klar uppfattning av affären i dess helhet.
— Uppriktigt sagt, gläder det mig av hjärtat, att du är här, ty ansvaret och sakens dunkel började
