i hyddan. Där anförtrodde jag honom innebörden av mitt samtal med Laura Lyons. Han blev så intresserad, att jag ibland måste upprepa samma sak två gånger, innan han blev nöjd.
— Det här är mycket betydelsefullt, sade han, sedan jag slutat. Det fyller en lucka, som synts mig oförklarlig i denna invecklade affär. Du vet kanhända, att det existerar ett mycket förtroligt förhållande mellan denna dam och Stapleton?
— Nej, det hade jag verkligen inte reda på.
— Så är det nog i alla fall. De träffas, de brevväxla, de förstå varandra fullkomligt. Detta ger oss ett mäktigt vapen i händerna. Om jag blott kunde begagna det till att frigöra hans hustru — —
— Hans hustru?
— Ja, nu skall jag väl också meddela dig något litet i utbyte mot allt vad du meddelat mig. Den dam, som har gått och gällt som fröken Stapleton, är i verklighetens hans hustru.
— Store Gud, vad säger du? Är du säker, att så är? Hur kan han då ha låtit sir Henry gå och förälska sig i henne?
— Sir Henrys förälskelse kan egentligen inte skada någon annan än sir Henry själv. Stapleton drog, enligt vad du själv sett, nog försorg om, att han inte blev för närgången. Jag upprepar, att denna dam är hans hustru, icke hans syster.
— Men vartill skulle väl ett sådant bedrägeri tjäna?
— Han insåg, att hon i egenskap av en fri kvinna skulle vara honom till mera gagn.
— Det är således han, som är vår fiende — det var han som spionerade på oss i London?
— Ja, nog tyder jag gåtan så.
— Och varningen — den kom väl från henne?
— Ja visst.
Jag tyckte mig skönja konturerna av ett nedrigt bovstycke i det mörker, som så länge omslutit mig.
— Men är du säker på det, Holmes? Hur vet du, att denna kvinna är hans hustru?
— Jo, det vet jag, ty vid det tillfälle, då han första gången träffade dig, lät han undfalla sig några sanna uppgifter rörande sitt förflutna liv, vilka han nog
