Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/13

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
9
HERR SHERLOCK HOLMES

Psychology, mars 1883). Praktiserar i socknarna Grimpen, Thorsby och Higt Barron

— Det sägs ingenting om hetsjakter eller hans tjänstgöring vid något jägareförbund, Watson, inföll Holmes med ett odygdigt leende, men, som du mycket riktigt anmärkte, han praktiserar som läkare på landet. Om jag inte missminner mig, sade jag att han var av ett vänligt sinnelag, i saknad av ärelystnad och tankspridd. Jag har gjort den erfarenheten, att det endast är vänliga och välvilliga människor som få minnesgåvor, att man måste sakna ärelystnad för att övergiva London och söka sin utkomst på landet och att blott en tankspridd man lämnar käppen kvar i stället för visitkortet sedan han förgäves suttit och väntat på någon en timme i ett rum.

— Och hunden?

— Har varit van att gå efter sin herre och bära hans käpp. Som käppen är tämligen tung har hun­den burit den på mitten, och man kan tydligt se märkena efter hans tänder. Hundens käke är, enligt vad avståndet mellan märkena utvisa, i min tanke för bred för att tillhöra en råtthund och ej nog bred för en dogg. Möjligen är det — ja, sannerligen är det inte en lockhårig vaktelhund.

Han hade rest sig upp under det att han talat och börjat gå fram och tillbaka i rummet. De sista orden vittnade om så mycken övertygelse, att jag lyfte upp huvudet och såg på honom.

— Min bästa bror, hur är det möjligt, att du kan vara så säker på det?

— Av det enkla skäl att hunden själv står där utanför på trappan och dess ägare ringer för att bli insläppt. Gå för all del inte, Watson. Han som du är ju läkare, och din närvaro kan bli mig till hjälp. Nu är det drastiska ögonblicket för handen, Watson; vi höra i trappan stegen av en man, som snart trä­der in i vårt liv och kommer att påverka det — om till ondo eller till godo veta vi ej. Vad månne dok­tor James Mortimer, vetenskapsmannen, har att säga till eller begära av Sherlock Holmes, specialisten i brott­mål? Stig in!