jag väl kunnat ana, att han skulle sätta sitt liv på spel genom att så här dags ensam giva sig ut på heden?
— Tänk att vi skulle höra hans rop — o, min Gud, vilka rop! Var är väl det odjuret till hund, som drev honom till döden? Kanhända smyger den än omkring bland klipporna. Och var är Stapleton? Han skall stånda till ansvar för denna handling.
Med hjärtat fullt av bitterhet stodo vi på ömse sidor om den dödes kropp, överväldigade av denna plötsliga och ohjälpliga olycka, som fört våra långvariga och tröttsamma bemödanden till ett så ömkligt slut. Sedan nu månen höjt sig på himmelen, klättrade vi upp på den klippa, från vilken vår stackars vän störtat ned, och stående på dess spets blickade vi ut över den skuggrika heden, där silverdager och mörker växlade. Långt borta, åt Grimpenhållet till, lyste ett enda stadigt, gult ljus. Det kunde ej komma annat än från Stapletons ensliga boning. Med en frammumlad förbannelse skakade jag min knutna hand åt det.
— Varför skulle vi inte gripa honom strax? frågade jag.
— För att bevisen inte äro fullständiga. Karlen är slug och listig i högsta grad. Här är det inte fråga om vad vi veta utan om vad vi kunna bevisa. Göra vi ett oriktigt drag, så händer det, att den skälmen slipper undan än.
— Vad skola vi då göra?
— Vi få tillräckligt att göra i morgon. I kväll kunna vi endast göra vår stackars vän den sista tjänsten.
Tillsammans banade vi oss väg utför den branta sluttningen och närmade oss den döde, vars gestalt tecknade sig så svart och tydligt mot de silverglänsande stenarna. Ångesten, varom den förvridna kroppen vittnade, var så påfallande, att mina ögon fylldes med tårar.
— Vi måste tillkalla hjälp, Holmes. Inte kunna vi två ensamma bära hem honom. Men är du då från dina sinnen ?
Han hade med ett utrop böjt sig ned över kroppen och hoppade nu omkring skrattande och klappande
