i händerna. Var väl denne man min allvarlige, förbehållsamme vän? Här förelåg ännu en gåta!
— Han har ju skägg! Karlen har ju skägg! skrek han.
— Har han skägg?
— Ja. Det är inte baroneten — det är — ja, minsann är det inte min granne, straffången.
Med feberaktig brådska hade vi vänt på den döde, och det drypande skägget pekade nu åt den kalla, klara månen. Man kunde icke misstaga sig på den låga pannan, de buskiga ögonbrynen och de insjunkna, djuriska ögonen. Det var verkligen samma ansikte, som glott på mig, belyst av ljuset i den kluvna klippan — Seldens, brottslingens.
I minuten var mig allt klart. Jag kom ihåg, att baroneten sagt mig, att han givit sina gamla kläder åt Barrymore. Barrymore hade i sin ordning givit dem åt Selden att tjäna honom till förklädnad under flykten. Stövlar, skjorta, mössa — allt var sir Henrys. Händelsen var i alla fall sorglig nog, men denne man hade dock enligt landets lagar gjort sig skyldig till döden. Jag meddelade Holmes hur det förhöll sig, och mitt hjärta strömmade över av tacksamhet och glädje.
— I så fall ha kläderna givit anledning till den stackars mannens död, sade han. Det är alldeles tydligt, att något sir Henry tillhörigt föremål begagnats vid hetsande av hunden — troligen den där stöveln, som försvann från hotellet, och så blev den här karlen offret. En underlig omständighet återstår dock att förklara: hur kunde väl Selden i mörkret ana, att hunden satte efter honom?
— Han hörde det väl.
— Om en förhärdad karl, lik denne fästningsfånge, hör hundskall på heden, blir han väl inte så utom sig av förfäran, att han, med fara att bli fasttagen, vilt ropar på hjälp. Att döma efter ropen måste han ha sprungit långt, sedan han visste, att djuret förföljde honom. Hur kunde han veta det?
— Vad som förefaller mig ännu besynneerligare är varför denna hund, förutsatt att våra antaganden äro riktiga —
