sig på fakta, icke på legender och lösa rykten. Denna kasus har icke varit tillfredsställande.
Min vän talade på sitt mest lediga och obesvärade sätt. Stapleton satte ögonen i honom och vände sig sedan till mig.
— Jag skulle nog vilja föreslå, att den döde bures till mitt hus, men min syster skulle bli så uppskrämd att jag icke vågar risken. Jag tror, att om vi täcka över hans ansikte, så kunna vi tryggt lämna honom här tills i morgon.
Och det blev därvid. Avböjande Stapletons oss erbjudna gästfrihet, begåvo Holmes och jag oss i väg till Baskerville Hall, under det att naturforskaren fick återvända ensam till sitt hem.
— Nu har det kommit till handgemäng oss emellan, sade Holmes då vi vandrade över heden. Vilka nerver har inte den mannen!
— Det var ledsamt, att han skulle få se dig.
— Det tyckte också jag först, men det var ingen möjlighet att undkomma.
— Vilken inverkan tror du, att hans vetskap om din härvaro kommer att ha på hans planer?
— Den torde öka hans försiktighet eller ock genast driva honom till ytterligheter. I likhet med många andra förslagna brottslingar torde han för mycket lita på sitt skarpsinne och inbilla sig, att han totalt bedragit oss.
— Varför inte häkta honom strax?
— Min bäste Watson, du är född till en handlingens man. Din instinkt manar dig alltid till att göra någonting energiskt. Antag emellertid, att vi häkta honom i kväll, vad kunde vi väl vunnit därpå? Vi hade intet kunnat bevisa emot honom. Se däruti ligger hans djävulska list. Om han begagnade sig av en mänsklig hantlangare, ginge det väl an, men även om vi kunde draga fram den stora hunden, så skulle dennes herre inte fördenskull få sig en snara om halsen.
— Men nog måtte vi väl ha anklagelsepunkten att hålla oss vid?
— Nej, allt belöper sig till gissningar och antaganden. Vi skulle bli utskrattade, om vi trädde inför rätta med en sådan historia och sådana bevis.
