— Men sir Charles’ död då?
— Han låg död utan spår av yttre våld. Du och jag veta, att han dog av skrämsel, och vi veta också vad det var, som skrämde honom, men hur skulle vi kunna övertyga tolv okänsliga jurymän därom? Vad tydde väl på, att en hund varit med i spelet? Var syntes märkena av dess tänder? Vi veta naturligtvis, att en hund inte biter en död man, och att sir Charles var död, innan djuret hann upp honom. Men detta måste bevisas, och vi äro inte i tillfälle att göra det.
— Nå, men historien i afton då?
— Det ställer sig inte mycket bättre med den. Någon direkt förbindelse mellan hunden och mannens död finnes ej. Vi sågo aldrig hunden. Vi hörde den, men vi skulle inte kunna bevisa, att den satte efter denne man. Någon anledning därtill skulle inte kunna uppletas. Nej, min vän, vi måste finna oss vid det faktum, att ännu ha vi inte bevisen klara och att det är mödan värt att underkasta sig vad som helst för att få dem fullfärdiga.
— Och hur skall det väl gå till?
— Jag hoppas mycket på fru Laura Lyons åtgöranden, när hon får veta hur landet ligger. Dessutom har jag nog mina egna planer. Var dag har sin egen plåga, och jag hoppas, att jag skall ha fått övertaget innan morgondagen gått till ände.
Mera fick jag honom inte att säga, utan han vandrade framåt, försjunken i tankar. När vi kommo till Baskervilles grindar sade jag:
— Följer du med mig dit upp?
— Ja, nu ser jag intet skäl till vidare förföljelse. Blott ett ord, Watson. Säg ingenting till sir Henry om hunden. Låt honom tro, att Selden fann sin död på sätt som Stapleton önskade att vi skulle anse det. Han blir i så fall bättre i stånd att uthärda det eldprov, han måste undergå i morgon, då han ju, om jag rätt minnes din rapport, skall äta middag hos Stapleton.
— Det skall även jag göra.
— Du måste hitta på någon förevändning att skicka återbud. Det går lätt för sig. Och om vi nu komma för sent till dinén, så lovar jag, att vi båda skola göra heder åt supén.
