— Den stackars uslingen var klädd i era kläder, och jag är rädd, att er hovmästare, som givit honom dem, kan få med polisen att göra.
— Det är inte troligt, ty så vitt jag vet voro de inte märkta.
— Det var tur för honom — ja, tur för er alla, emedan ni i den saken handlat i strid mot lagen. I egenskap av samvetsgrann detektiv ålåge det kanhända mig att häkta er allesammans. Watsons rapporter kunna anses som mycket komprometterande papper.
— Men låt mig då få höra något om själva saken. Vad Watson och mig beträffar, äro vi inte mycket klokare nu än då vi kommo hit.
— Jag hoppas snart komma i tillfälle att klargöra situationen för er. Hela denna kasus har varit ytterst svår och invecklad. På åtskilliga punkter sakna vi ännu ljus, men det kommer nog snart.
— Watson har väl talat om för er en erfarenhet av vikt, som vi haft. Vi ha hört hunden ute på heden, så att jag kan gå ed på, att hans tillvaro icke blott är ett vidskepligt hugskott. Jag har haft åtskilligt att göra med hundar där borta i Amerika, så nog känner jag igen hundtjut alltid. Om ni kan få munkorg på det här odjuret och binda det, så kommer jag att anse er för den störste detektiv, som någonsin funnits.
— Jag tror nog, att jag kommer att förse det med både munkorg och kedja, om ni hjälper mig.
— Jag skall göra allt vad ni vill.
— Det är bra; och jag kommer att anmoda er att göra det blint utan att fråga mig om skälen.
— Som ni behagar.
— Går ni in på det, så anser jag det högst sannolikt, att vårt lilla problem snart blir löst. Jag tvivlar inte på —.
Han tvärtystnade och hans blick riktades över mitt huvud mot väggen. Lampskenet föll över hans ansikte, som var så spänt och orörligt, att det kunnat tillhöra en klassisk skulpturbild, en personifkation av vaksamhet och förväntan.
— Vad är det? utropade vi båda.
Då han åter sänkte blicken märkte jag, att han
