Den inträdandes yttre överraskade mig, som väntat att få se en vanlig lantdoktor. Han var en mycket lång och mager man med en krokig näsa, som stack fram som en näbb mellan två skarpa grå ögon, som sutto tätt ihop och glänste av liv bakom ett par guldbågade glasögon. Hans dräkt vittnade visserligen om hans yrke, men var tämligen vårdslös. Bonjouren var fläckig, benkläderna nötta. Ehuru mannen var ung, var hans rygg böjd, han gick något framåtlutad och hans apparition gjorde intryck av någonting på samma gång snokande och välvilligt. Knappt hade han kommit in förrän hans blick föll på käppen, som Holmes höll i handen, och med ett utrop av glädje sprang han fram och tog den.
— Det var bra roligt, sade han. Jag visste inte, om jag glömt den på ångbåtskontoret eller här. Den käppen vill jag inte förlora för mycket gott.
— Jag ser att det är en minnesgåva, sade Holmes.
— Ja, det har sin riktighet,
— Från Charing Cross Hospital?
— Jag fick den av ett par vänner där, då jag gifte mig.
— Aj, aj, det var inte bra, sade Holmes och runkade på huvudet.
— Varför var det inte bra?
— Jo, för att det rubbade våra slutledningar. Då ni gifte er, sade ni?
— Ja, min herre. Jag gifte mig och lämnade sjukhuset. I och med detsamma lämnade jag varje tillfälle till konsultation med andra medicinare. Jag måste skaffa mig eget hem.
— Jaså. Då hade vi likvisst inte så orätt. Och nu, doktor James Mortimer — —
— Säg herr Mortimer — jag har ej avlagt högsta examen.
— Ni är troligen lika exakt i era iakttagelser som i era uppgifter.
— Åh, jag är en klåpare i vetenskapen, herr Holmes, en snäcksamlare på stranden av det vida, okända havet. Det är väl med herr Sherlock Holmes, som jag har den äran att tala, och inte med — —
— Nej, den där herrn är min vän doktor Watson.
