Jag var tidigt uppe på morgonen, men Holmes hade varit än tidigare än jag, ty då jag klädde mig, kom han gående från allén.
— Ja, i dag få vi mycket att göra, sade han och gnuggade händerna med den handlingskraftiges förnöjelse. Näten äro utlagda, och snart skola vi börja att draga in dem. Innan dagen är slut, skola vi veta om vi fångat vår stora, spetsnosiga gädda eller om den trängt sig ut genom maskorna.
— Har du redan varit på heden?
— Jag har avsänt en rapport från Grimpen till Princetown angående Seldens död. Jag tror mig kunna lova, att ingen av er kommer att besväras rörande den saken.
— Och vad är nu att göra?
— Nu skola vi tala med sir Henry. Se här ha vi honom.
— God morgon, Holmes, sade baroneten. Ni ser ut som en general, vilken med sin stabschef gör upp planen för kampanjen.
— Så ungefär är det också. Watson begärde order.
— Det gör jag också.
— Det är bra. Om jag inte misstar mig, har ni lovat att i afton dinera hos era vänner Stapletons.
— Jag hoppas, att ni kommer med. De äro ofantligt gästfria, och jag är säker om, att de skulle bli glada att få se er.
— Jag är rädd, att Watson och jag måste begiva oss till London.
— Till London?
— Ja, jag tror, att vi för tillfället kunna göra mer nytta där.
Baronetens ansikte förlängdes märkbart.
— Jag hade hoppats, att ni skulle föra mig igenom den här historien. Varken här hemma eller på heden är det vidare muntert att vara ensam.
— Min bäste vän, ni måste helt lita på mig och till punkt och pricka göra som jag säger. Ni kan säga Stapletons, att vi gärna skulle följt med er, men att viktiga angelägenheter tvingade oss att fara till London. Snart hoppas vi att få komma tillbaka till Devonshire. Vill ni lova att säga dem det?
