— Har ni något att befalla? frågade han Holmes.
— Du skall taga det här tåget till London, Cartwright. Det första du kommer fram, skall du i mitt namn telegrafera till sir Henry Baskerville och säga, att om han kan få reda på min plånbok, som jag tappat, skall han under rekommendation skicka den till Baker Street.
— Skall ske, herre.
— Och gå in på expeditionen och fråga, om det finns något brev till mig.
Gossen kom tillbaka med ett telegram, som Holmes räckte mig. Det lydde: Mottagit ert meddelande. Kommer med fullmakt in blanco klockan 5,40. — Lestrade.
— Det där telegrammet är svar på det jag avsände tidigt i morse. Lestrade är den bäste bland sina yrkesbröder, och vi torde komma att behöva hans hjälp. Och nu, Watson, tror jag, att det bästa sättet att använda tiden vore att avlägga ett besök hos fru Laura Lyons.
Hans fälttågsplan började bliva tydlig. Telegrammet från London skulle, i händelse sir Henry omnämnde det för Stapletons, befria dem från sista skymten av tvivel. Jag tyckte mig redan se hur våra nät från alla sidor slöto sig om snipgäddan.
Fru Laura Lyons satt i sitt skrivrum, och Sherlock Holmes inledde samtalet med en öppenhet och frimodighet, som på det högsta förvånade henne.
— Jag håller på att undersöka de omständigheter, som voro förknippade med sir Charles Baskervilles död, sade han. Min vän doktor Watson har sagt mig vad ni meddelat och även vad ni undanhållit honom med avseende på saken.
— Vad jag undanhållit honom? upprepade hon trotsigt.
— Ni har erkänt, att ni bett sir Charles inställa sig vid grinden klockan tio. Vi veta, att detta var platsen och stunden för hans död. Ni har undanhållit oss sammanhanget mellan de två händelserna.
— Det finns intet sammanhang mellan dem.
— I så fall är skenet högst missledande. Jag tror dock, att vi skola lyckas utleta ett sammanhang. Min mening är att gå fullt uppriktigt till väga vis-à-vis er,
