lätta ringlar skymtade redan över det upplysta fönstrets gyllene fyrkant. Trädgårdens bortre mur var redan osynlig, och träden omgåvos av vita ångor.
— Om han inte är ute inom en kvart, så ligger dimman över stigen. Om en halvtimme kunna vi inte se händerna för ögonen.
— Skola vi draga oss tillbaka, så att vi komma på högre mark?
— Ja, det är visst bäst.
Allt eftersom dimman böljade framåt retirerade vi, tills dess vi kommit en halv engelsk mil från byggningen, och alltjämt svepte detta täta, vita, månbelysta hav långsamt och obevekligt närmare.
— Vi få inte gå för långt, sade Holmes, ty då skulle han kunna bli upphunnen innan han kommit fram till oss. Det är bäst att vi stanna här. Han föll på knä och lade örat till marken. Gud vare lov, nu kommer han visst.
Ljudet av snabba steg bröt hedens tystnad. Nedhukade mellan stenarna, fäste vi våra blickar vid den silverkantade muren framför oss. Stegen ljödo hårdare, och fram genom dimman kom som ur ett moln mannen vi väntat på. Han såg sig överraskad omkring, då han trädde ut i den klara, stjärnbelysta luften. Därpå följde han raskt stigen, gick tätt förbi oss, där vi lågo, och vidare uppför den långa sluttningen. Han såg sig oupphörligt omkring, som om han varit orolig.
— St! sade Holmes, och jag hörde att han spände sin pistol. Se upp! Nu kommer han!
Från det inre av den tjocka, rörliga dimman hördes ett tassande ljud. Vi voro på omkring femtio alnars avstånd från den vita molnväggen och vi stirrade på den alla tre, ovissa om vilken avskyvärd företeelse, som skulle framträda därur. Jag befann mig tätt bredvid Holmes och kastade en blick på hans ansikte. Det var blekt men triumferande, och ögonen glänste klart i månskenet. Plötsligt fingo de dock ett annat uttryck, och hans läppar öppnades av häpnad. I samma ögonblick uppgav Lestrade ett tjut av fasa och kastade sig framstupa till marken. Jag sprang upp och fick tag i min pistol men stod som tillintetgjord vid åsynen av det gräsliga djur, som kommit fram ur dimman. En
