stor sten, där han satte sig och gömde ansiktet i händerna.
— Vi måste lämna er nu, sade Holmes. Vårt verk måste fullbordas, och varje ögonblick är dyrbart. Saken ligger utredd, och det gäller att få tag på upphovsmannen.
— Det är ytterst osannolikt, att vi komma att finna honom i hans hem, fortfor Holmes, då vi snabbt gingo framåt stigen. Skotten ha säkert sagt honom, att han förlorat sitt spel.
— Vi voro dock tämligen långt borta, och dimman betog i någon mån ljudet, invände jag.
— Han följde säkert efter hunden för att kalla honom tillbaka. Å nej, han är allt sin kos nu. Men vi skola emellertid genomsöka huset.
Halldörren stod öppen, och vi rusade in samt skyndade från rum till rum med en hastighet, som förbluffade den gamle avsigkomne betjänten, som mötte oss i korridoren. Ej ett spår av mannen, som vi sökte, kunde vi upptäcka. I övre våningen var emellertid ett av sovrummen stängt.
— Det finnes någon därinne, utbrast Lestrade. Jag hör att det rör sig. Öppna den här dörren?
En sakta klagan nådde våra öron. Holmes sparkade till dörren strax ovanför låset, och den flög upp. Med spända pistoler störtade vi alla tre in i rummet.
Men icke heller här fanns den nedrige ärkeskälm vi väntat att få se. I stället mötte oss en sådan sällsam och underlig syn, att vi ett ögonblick stodo och stirrade i stum häpnad.
Rummet hade använts till ett slags naturhistoriskt museum, och utefter väggarna voro uppställda en mängd med glaslock försedda lådor, som innehöllo den samling fjärilar och insekter, vars kompletterande utgjorde den underlige och farlige mannens förströelse och nöje. Mitt i rummet stod en stock, som tjänade till stöd för den gamla maskstungna bjälke, som uppbar taket. Vid stocken var medelst åtskilliga lakan fastsurrad en figur, så dold av sina bindlar, att det till en början var omöjligt att se, om det var en man eller en kvinna. En handduk var lagd om halsen och tätt åtbunden på stolpens baksida. En annan handduk betäckte
