ansiktets nedre del och lämnade blott ögonen fria — ett par sorgsna mörka ögon, som besvarade våra stirrande blickar med ett uttryck av blygsel och ångest. På mindre än en minut hade vi lossat knutarna och vecklat upp banden, och fru Stapleton sjönk ned på golvet framför oss.
— Den uslingen! sade Holmes. Hit med konjaksflaskan, Lestrade. Sätt henne på stolen. Hon har svimmat av misshandel och utmattning.
Hon öppnade åter ögonen.
— Är han räddad? frågade hon. Har han undkommit.
— Han kan inte undkomma oss, min fru.
— Nej, nej. Jag menade inte min man, jag menade sir Henry. Är han räddad?
— Ja.
— Och hunden?
— Är död.
Hon höjde en suck av lättnad.
— Lovad vare Gud! O, den eländige! Se hur han behandlat mig! Hon vek upp ärmarna och med fasa sågo vi, att armarna voro fulla av blåmärken. Men vad är det för en småsak! Värre är det sätt varpå han torterar min ande och min själ.
— Er ovilja är helt naturlig, sade Holmes. Säg oss var vi kunna finna honom. Om ni stått honom bi i hans onda anslag, så gör nu bot därför genom att hjälpa oss.
— Det finnes ett ställe, dit han kunnat fly, svarade hon. På en ö i träskets mitt ligger en gammal tenngruva. Där var det han höll hunden gömd, och där hade han också ordnat sig en tillflykt i händelse av fara. Dit har han troligen begivit sig.
Dimman låg nu tät som bomull mot fönstret. Holmes höll upp lampan, så att den blev synlig.
— I kväll kunde ingen leta sig fram genom Grimpens träsk, sade han.
Hon brast i skratt och klappade i händerna. Hennes ögon gnistrade och tänderna glänste.
— Dit torde han väl hitta men inte därifrån, sade hon. Inte kan han se kvistarna, som markera vägen! Han och jag hjälptes åt att plantera dem. Ack,
