— Alldeles. Han höll den kvar i handen, sedan han hetsat hunden med den, och han flydde, då han märkte, att spelet var förlorat. Hunnen hit, kastade han den ifrån sig. Så pass långt hann han alltså levande.
Men mera än så fingo vi aldrig veta, ehuru vi nog kunde gissa oss till både ett och annat. Det var ingen möjlighet att finna några fotspår i träsket, ty de utplånades genast av den stigande dyn, men då vi till sist hunnit över moraset och nått fastare grund sågo vi oss ivrigt om efter sådana. Intet kunde dock upptäckas. Om marken vittnade sant, så nådde aldrig Stapleton den tillflyktsort han under den töckniga kvällen så ivrigt sökt. Någonstädes i Grimpenträskets fördolda djup, nere i det väldiga morasets sugande dy fann denne sluge och grymme man sin grav.
Många spår av honom voro till finnandes på den gungflyomgjordade ö, där han haft sitt hemska redskap gömt. Ett ofantligt drivhjul och ett till hälften igenfyllt schakt utvisade var den nedlagda gruvan varit belägen. På ett ställe utvisade en märla med vidfäst kedja jämte en mängd avgnagda ben var djuret varit instängt.
FEMTONDE KAPITLET.
EN ÅTERBLICK.
Det led mot slutet av november, och Holmes och jag sutto en rå och dimmig afton på ömse sidor om en flammande eldbrasa i vårt vardagsrum vid Baker Street. Min vän var vid ett förträffligt lynne, ty en följd av invecklade och viktiga undersökningar hade krönts av framgång, och jag ansåg därför stunden lämplig att bringa detaljerna av Baskerville-mysteriet på tal. Jag hade tåligt avvaktat ett gynsamt tillfälle därtill, ty jag visste, att han aldrig ville blanda ihop skilda uppgifter och att hans klara, logiska huvud aldrig lät avvända sig från ett föreliggande arbete genom att dväljas vid
