Sida:Baskervilles hund 1912.djvu/17

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13
BASKERVILLES PLÅGOANDE

allvarligt och var beredd på att han komme att sluta sitt liv på sätt som skedde.

Holmes räckte ut handen efter manuskriptet, öpp­nade det och lade det på knäet.

— Se hit, Watson! Giv akt på hur långt och kort s här begagnas ömsevis. Bland andra tecken är detta ett, som satte mig i stånd att bestämma skrif­tens ålder.

Jag böjde mig över hans axel och betraktade det gulnade papperet och den bleknade skriften. Överst läs­tes: »Baskerville Hall» och underst med stora spritiga siffror »1742».

— Det tycks vara en redogörelse för något som hänt.

— Ja, här redogöres för en sägen, som rör familjen Baskerville.

— Men nog måtte det väl vara någonting mera praktiskt och aktuellt, som ni vill rådgöra med mig om?

— Ja, om något rör det den innevarande stunden. Frågan är så pass överhängande, att den måste av­göras inom tjugufyra timmar. Manuskriptet är emeller­tid helt kort och står i nära sammanhang med saken. Med er tillåtelse skall jag läsa upp det.

Holmes lutade sig tillbaka i stolen, satte finger­spetsarna mot varandra och tillslöt med resignerad min ögonen. Doktor Mortimer vände manuskriptet åt da­gern och läste med hög, skarp röst följande besynner­liga, gammaldags berättelse:

»Mycket har varit att säga om familjen Baskervilles hund, och om det tillfälle då han först visade sig, men som jag i rakt nedstigande linje härstammar från Hugo Baskerville och hört historien av min far, vilken i sin ordning hört den av sin, så har jag an­tecknat den med full övertygelse, att det så förhåller sig, som jag nu går att förtälja. Jag skulle dock gärna vilja förmå eder, mina söner, att tro, att samma Rätt­visa, som straffar synden, är också mäktig att förlåta den, och att intet domslut väger så tungt, att det icke genom bön och ånger kan upphävas. Lären alltså av denna berättelse icke att frukta det förflutnas följder utan snarare att avvärja dem från framtiden, på det att