de nesliga passioner, som ådragit vår familj lidanden, icke åter måtte till vårt fördärv varda lössläppta.
Vare det eder veterligt, att under det stora upproret (vars historia den lärde Lord Clarenden skildrat och som jag anbefaller eder att läsa) innehades Baskervilles herresäte av Hugo av samma namn, och det kan av ingen förnekas, att han var en vild, utsvävande och gudlös man. Detta skulle visserligen hans grannar hava förlåtit honom, ty helgon växte aldrig på träd i dessa trakter, men han kännetecknades av ett grymt och tygellöst sinnelag, som gjorde honom ökänd i hela västra delen av landet. Det hände sig att denna Hugo fattade kärlek — om en så mörk passion kan få ett så ljust namn — för dottern till en lantman som arrenderade jord nära Baskervilles gods. Men den unga flickan, som var dygdig och hade gott rykte gjorde allt för att undvika honom, ty hon fruktade hans onda namn. En Mikaelsmässa hände det likväl att Hugo, åtföljd av fem eller sex av sina lättfärdiga och ondskefulla kamrater, smög sig ned till arrendegården och rövade bort flickan, vars far och bröder voro resta från hemmet, vilket godsherren hade sig nogsamt bekant. Sedan de fört henne till herregården hölls flickan instängd i ett rum i övre våningen, under det att Hugo och hans vänner slogo sig ned till ett dryckeslag, såsom det varje afton var deras sed att göra det. Den stackars tösen uppe i kammaren hade så när gått från vettet, då ljudet av sånger, skrän och vilda svordomar nådde hennes öra nedifrån salen, ty det påstås, att de ord Hugo Baskerville begagnade när han var drucken, kunnat komma hans egen tunga att förtvina. Till sist blev hon så utom sig av fasa, att hon gjorde vad den vigaste man skulle ryggat tillbaka för, hon halade sig med tillhjälp av den murgröna, som fordom täckte och än täcker husets södra vägg ned från takfoten och begav sig ut över heden mot det nio eng. mil därifrån belägna hemmet.
En liten stund efteråt lämnade Hugo sina gäster för att bära upp mat och vin till fången — kanhända hade han ock annat i tankarna — men han fann buren tom och fågeln utflugen. Då ville det synas att en ond ande farit i honom, ty han rusade ned för
