— Nu tycker jag nästan, att vi ge oss in på gissningarnas område, sade doktor Mortimer.
— Säg snarare på det område där sannolikheterna vägas mot varandra och de största utväljas. Jag kallar detta inbillningskraftens användande i vetenskapens tjänst, men vi ha alltid en solid grundval, på vilken vi stödja våra spekulationer. Ni skulle helt visst kalla det en gissning, men jag är nästan säker om att den här adressen blivit skriven på ett hotell.
— Hur i all världen kan ni veta det.
— Om ni noga granskar den, så skall ni finna, att varken bläcket eller pennan har varit den skrivande till lags. Pennan har sprättat två gånger på ett och samma ord och måste doppas tre gånger på en kort adress, vilket bevisar, att det varit mycket litet bläck i bläckhornet. Sällan är den penna eller det bläckhorn man begagnar i sitt hem i ett så bedrövligt skick, och att båda skulle vara det samtidigt måste anses ytterst sällsynt. På ett hotell vet man däremot hur det vanligen förhåller sig med skrivsakerna, och ofta har det sig där svårt att få dem ersatta med andra och bättre. Ja, jag går så långt, att jag nästan vill påstå, att om vi kunde leta i alla papperskorgarna på hotellen kring Charing Cross tills vi funne det ur klippta Times-bladet, skulle vi kunna lägga händerna på den person, som avsände detta besynnerliga brev. Men se där! Vad kan det vara?
Han höll papperet, på vilket orden voro fastlimmade, ett par tum från ögonen och undersökte det med mycken omsorg.
— Upptäckte ni något?
— Nej, det var ingenting, sade han och kastade det ifrån sig. Det är ett halvt ark vanligt skrivpapper, utan någon vattenstämpel. Jag tror inte, att vi kunna inhämta något vidare av detta konstiga brev. Och nu, sir Henry, säg mig om någonting annat märkvärdigt hänt er sedan ni kom till London?
— Nej, herr Holmes, inte det jag vet av.
— Ni har inte märkt, att någon följt efter eller särskilt observerat er?
— Det förefaller mig nästan som om jag spatserat rakt in i den allra värsta sensationsroman. Varför i
