klädsel borta i Västern. Bland mycket annat köpte jag dessa bruna stövlar, betalade dem med sex dollars och förlorade den ena innan jag dragit den på foten.
— Ingen skulle kunna ha gagn av att stjäla en stövel, och jag håller med doktor Mortimer om, att det nog inte kommer att dröja länge innan den återfinnes.
— Och nu, mina herrar, sade baroneten mycket tvärsäkert, tycker jag verkligen, att jag talat mer än nog om det lilla jag vet. Det är på tiden, att ni håller ert löfte och till fullo redogör för det som intresserar oss litet var.
— Er anhållan är för visso berättigad, svarade Holmes. Det bästa vore, att ni, doktor Mortimer, berättade hela historien så som ni redan en gång förut berättat den för oss.
Efter att sålunda ha blivit uppmanad tog vår vetenskapligt anlagde vän sina papper ur fickan och framställde hela saken på samma sätt som han gjort det dagen förut. Sir Henry Baskerville hörde på med spänd uppmärksamhet och lät allt emellanåt ett och annat litet utrop undfalla sig.
— Det här låter trevligt, sade han till sist, sedan doktorn slutat sin berättelse. Jag tillträder mitt gods under i sanning angenäma förhållanden. Visst har jag hört talas om hunden, så långt jag kan minnas tillbaka. Den sägnen har ofta uppdukats inom familjen, men aldrig förr har det fallit mig in att taga den på allvar. Vad nu min farbrors död angår — men allt går omkring i mitt huvud, och jag har ännu ingenting klart för mig. Ni tycks ännu inte rätt veta vilkendera som bör anlitas, polisen eller prästen.
— Alldeles riktigt.
— Och så den här historien med brevet, som jag fick på hotellet. Det är ju i stycke med det övriga.
— Det synes bevisa, att det finnes någon som vet mera än vi om vad som försiggår på heden, sade doktor Mortimer.
— Och även att det finnes någon som ej önskar er ont, efter ni varnas för faran.
— Kanhända också, att de till främjandet av egna syften vilja skrämma bort mig, invände sir Henry.
