Det kan också vara möjligt. Jag är er mycket tacksam, doktor Mortimer, för att ni gjort mig förtrogen med ett problem, vars tolkning erbjuder så skilda möjligheter. Den praktiska frågan, med vilken vi nu ha att sysselsätta oss, sir Henry, är, om det kan anses rådligt eller icke, att ni beger er till Baskerville Hall.
— Varför skulle jag inte göra det?
— Därför att det kan vara förbundet med fara.
— Menar ni, att faran skulle förskriva sig från familjens så kallade »plågoande» eller från mänskliga varelser?
— Det är den saken som måste undersökas.
— Hur undersökningen än utfaller, så är mitt beslut fattat. Det finnes ingen djävul i helvetet och ingen människa på jorden, herr Holmes, som kan hindra mig ifrån att begiva mig till min egen familjs stamgods, och ni kan lita på, att jag står vid vad jag sagt. Han rynkade de svarta ögonbrynen, och en mörk rodnad spred sig över hans ansikte under det att han talade. Det var lätt att se, att Baskervillernas eldiga temperament icke förnekade sig hos denne siste representant av ätten. Emellertid, sade han, har jag knappt hunnit övertänka allt det ni sagt mig. Det faller sig inte så lätt i min ställning att genast uppfatta och avgöra så mycket. Jag skulle gärna vilja vara ensam en stund för att sätta mig in i saken. Hör nu, herr Holmes, klockan är halv tolv, och jag går genast hem till hotellet. Skulle ni och er vän doktor Watson vilja intaga lunch tillsammans med oss vid tvåtiden? Jag skall då bättre än nu kunna delgiva er min uppfattning av ställningar och förhållanden.
— Har du något förhinder, Watson?
— Nej, det har jag inte.
— I så fall kan ni vänta oss vid den föreslagna tiden. Skall jag låta hämta en droska?
— Jag går hellre, ty jag kan inte neka, att jag blivit litet het åt huvudet.
— Och jag har inte heller någonting emot att gå, sade doktor Mortimer.
— Vi träffas således åter klockan två. Au revoir, mina herrar.
