sådan otur, och vilken usel tillgång på droskor! Watson, Watson, hedern bjuder dig att anteckna även detta som ett hinder för min framgång.
— Vem var den där manen?
— Det har jag ingen aning om.
— Månne en spion?
— Det framgick alldeles tydligt av vad Baskerville berättade, att han varit mycket noga bevakad alltsedan han kom hit. Hur skulle det annars kunnat bli så fort bekant, att han tagit in på hotell Northumberland? Om man följt honom i spåren första dagen höll jag det för sannolikt, att man skulle göra det även den andra. Du gav kanhända akt på, att jag två gånger, under det att doktor Mortimer läste upp den där familjesägnen, gick fram till fönstret.
— Ja, det minnes jag, att du gjorde.
— Jag såg efter, om det fanns någon som strök omkring på gatan, men jag kunde ingen upptäcka. Vi ha att göra med en slipad karl, Watson. Intrigen ligger här mycket djupt, och ehuru jag inte ännu med bestämdhet kan säga, om vi stå inför en välsinnad eller en fientlig makt, vet jag dock, att det är en makt, som drives av en bestämd avsikt. När de där herrarne gingo ifrån oss, följde jag genast efter i hopp att få sikte på deras osynlige ledsagare. Denne var dock så slug, att han icke utsatte sig för risken att visa sig till fots utan hade tagit en droska, så att han kunde efter gottfinnande hålla sig efter eller åka förbi dem och således undandraga sig deras uppmärksamhet. Hans metod hade för övrigt den fördelen, att om de togo en droska, var han färdig att följa dem. Den hade dock tillika en bestämd olägenhet.
— Du menar att han givit sig i kuskens våld?
— Ja visst.
— Skada att vi inte lade märke till droskans nummer!
— Min bäste Watson, nog bar jag mig otympligt åt, men inte kan du väl på allvar tro, att jag ej lade märke till numret? Det var 2,704. För tillfället kan det dock inte vara oss till någon nytta.
— Jag inser inte, att du kunnat handla bättre än du gjort.
