— Nej; han har i många år tagit in på det här hotellet, och vi känna honom mycket väl.
— Jaså, det var en annan sak. Nå fru Oldmore då? Jag tycker mig känna igen namnet. Ursäkta min nyfikenhet, men det händer, att då man skall göra besök hos en vän träffar man på flera.
— Hon är mycket sjuklig. Mannen har varit borgmästare i Gloucester. Hon tar också alltid in här när hon är i staden.
— Tack för upplysningen. Jag känner henne nog inte. — Genom de här frågorna, Watson, ha vi kommit till visshet angående en mycket viktig sak, fortfor han med låg röst, då vi gingo uppför trappan. Vi veta nu, att de personer som så livligt intressera sig för vår vän icke slagit sig ner på samma hotell som han. Detta bevisar, att på samma gång som de, enligt vad vi ha oss bekant, äro mycket angelägna att bevaka honom, äro de lika angelägna, att han inte skall få se dem. Detta faktum är mycket betydelsefullt.
— I vilket avseende?
— Jo, det innebär — men vad i all världen står på, min bästa herre?
Då vi i detsamma hunnit uppför trappan och vikit av åt korridoren, stötte vi emot sir Henry Baskerville själv. Han var röd i synen av vrede och höll en gammal dammig pjäxa i ena handen. Till den grad ursinnig var han, att han knappast kunde få fram orden, och när han till sist började tala, skedde det med betydligt starkare brytning än på morgonen.
— Jag tror de ta mig för en pojkvalp här på hotellet, sade han. Om de inte akta sig, så skall de minsann få se, att jag inte är att leka med. Skulle den slyngeln inte få rätt på min andra pjäxa, så skall det bli annat av. Jag är inte den, som ej kan tåla ett skämt, herr Holmes, men det här går nästan väl långt.
— Är ni ännu stadd på letning efter er stövel?
— Ja, och jag skall nog också hitta den.
— Men sade ni inte, att den var ny och brun till färgen?
— Jo, visst var den det. Men nu är det en gammal svart.
