— Jag ämnar resa till Baskerville Hall.
— Och när?
— Mot slutet av veckan.
— På det hela taget tycker jag ni gör rätt däri, sade Holmes. Jag har klara bevis på att ni bevakas i London, och bland denna stora stads millioner invånare, är det svårt att upptäcka, vilka dessa människor, som förfölja er äro och vad de åsyfta. Om de ha onda avsikter, skulle de kunna göra er något ont, utan att vi voro i stånd att hindra det. Ni vet troligen inte, doktor Mortimer, att ni i morse, då ni lämnade mitt hus, följdes av någon som bevakade er?
Doktor Mortimer ryckte häftigt till.
— Vad säger ni! Av vem då?
— Olyckligtvis är det mer än jag vet! Har ni bland era grannar och bekanta i Dartmoor någon person med yvigt, svart skägg?
— Nej — jo, vänta litet, låt mig se! Barrymore, sir Charles’ hovmästare, har yvigt, svart skägg.
— Verkligen? Var är Barrymore?
— Han har tillsyn över Baskerville Hall.
— Då är det bäst, att vi taga reda på om han verkligen är där, eller om han inte möjligen kan vara i London.
— Hur skall det gå till?
— Giv mig en telegramblankett. »Är allt i ordning för sir Henry?» Mer behövs inte Och så adressen: Herr Barrymore, Baskerville hall. Vad heter närmaste telegrafstation? Grimpen. Det är bra. Och så ska vi också telegrafera till postmästaren i Grimpen: »Telegrammet till herr Barrymore bör lämnas i hans egen hand. Om frånvarande, torde telegrammet returneras till sir Henry Baskerville, hotell Northumberland.» Härigenom få vi veta, huruvida Barrymore befinner sig på sin post i Devonshire eller inte.
— Det är sant, sade Baskerville. Hör nu, doktor Mortimer, vem är då egentligen denne Barrymore?
— Han är son till den förre uppsyningsmannen, som är död. Under fyra generationer har sysslan gått från far till son. Så vitt jag vet, äro han och hans hustru ett ytterst aktningsvärt par.
