— Inte illa, Watson, i sanning inte illa! sade han. Jag kännar, att hans klinga är lika snabb och smidig som min egen. Den gången träffade han så det kändes. Jaså, var det Sherlock Holmes han hette?
— Ja, det var allt den herrns namn, det.
— Gott. Vill ni nu säga mig, var han steg i och vad som sedan hände?
— Han ropade an mig klockan halv tio på Trafalgar Square. Det var sant det, han sa’ genast, att han var detektiv och bjöd mig två guinéer, om jag hela dagen ville göra precis som han sa’ och inte fråga om något. Den som blev glad, var naturligtvis jag. Först åkte vi ned till hotell Northumberland och höllo där, tills två herrar kommo ut och togo en av droskorna därutanför. Vi följde herrarnas droska, tills den stannade här i närheten.
— Här utanför porten.
— Ja, se det var jag då inte säker på, men det visste väl han, som satt i. Vi höllo halvvägs uppför gatan och sutto väl där och väntade en och en halv timme. Då kommo de där två herrarna gående förbi oss, och vi följde efter dem utför Baker Street och sedan —
— Det där vet jag, sade Holmes.
— Sedan tills de hunnit utför tre fjärdedelar av Regent Street. Då slog herrn i droskan upp takluckan och skrek, att jag för brinnande livet skulle köra till Waterloo-stationen. Jag rappade på märren, och på mindre än tio minuter voro vi där. Då betalade han helt schangtilt sina två guinéer och gick in på stationen. Just som han stigt ur, vände han sig om och sade: 'Det torde roa er att veta, att ni kört för herr Sherlock Holmes.’ På det sättet fick jag reda på vad han hette.
— Jag förstår. Och ni såg honom inte sedan?
— Inte sedan han gått in på stationen.
— Och hur skulle ni beskriva herr Sherlock Holmes?
Droskkusken rev sig i huvudet.
— Se jag ska säga, att han var just inte så lätt att beskriva, sade han. Han kunde väl vara omkring fyrtio år, och så var han väl av medellängd, ett par tre tum mindre än ni, kan jag tycka. Han var klädd som en riktig sprätthök, hade svart, tvärskuret
