hakskägg och var blek i syna. Jag tror inte jag kan säga mer än så om honom.
— Vad hade han för färg på ögonen?
— Ja, se det vet jag inte.
— Och ni minns ingenting mer?
— Nej, det gör jag inte.
— Där har ni er halva sovereign då. Ni skall få en till, om ni kan skaffa mig vidare underrättelser om mannen. God natt!
— God natt, herre, och tack ska ni ha.
John Clayton gick sin väg, mysande av belåtenhet, och med en axelryckning och ett sorglustigt leende vände sig Holmes till mig.
— Där brast den tredje tråden, sade han, och vi stå nu på samma punkt, som då vi började. Den listiga skälmen! Han kände vårt husnummer, visste att sir Henry Baskerville rådfrågat mig, lurade ut vem jag var, då han fick se mig på Regent Street, antog att jag givit akt på drosknumret och skulle sätta mig i förbindelse med kusken och skickade mig på spe en hälsning med mitt eget namn. Det skall jag säga dig, Watson, att den här gången ha vi träffat på en fiende, som kan mäta sig med oss. Jag har rönt ett avgjort nederlag i London. Måtte du få bättre lycka i Devonshire. Men jag känner mig inte väl till mods.
— Varför det?
— Jo, jag är orolig för att skicka dig dit. Det är en ful historia, Watson, och en farlig historia. Ju mer jag tänker på saken, dess mindre tycker jag om den. Ja, min kära bror, skratta du, men glad skall jag bli, då jag åter har dig tillbaka frisk och sund vid Baker Street.
