Vid varje krök ropade Baskerville högt till av förtjusning, såg sig omkring och gjorde oräkneliga frågor. I hans ögon var allt vackert, men nog tyckte jag, att det vilade någonting vemodigt över hela landskapet, som bar omisskännliga spår av den framskridna årstiden. Gula löv lågo som en matta över vägarna och fladdrade ned på oss från träden. Bullret av vagnshjulen förtogs av den multnade vegetationen. Mig syntes naturen ägna en sorglig hyllningsgärd åt arvingen till Baskerville, då denne för första gången kom till sitt stamgods.
— Vad i all världen är det där? utbrast doktor Mortimer.
En skarp ljungbevuxen brant, en utstickare från heden, låg framför oss. På dess krön, skarpt tecknad som en ryttarestod på sin piedestal, syntes en beriden soldat, mörk och sträng, med bössan vilande mot underarmen. Han bevakade vägen som vi färdades fram på.
— Vad skall det där betyda, Perkins? frågade doktor Mortimer.
Kusken vände sig om på kuskbocken.
— Det är en straffånge som rymt från Princetown, herr doktor. Han har nu varit lös i tre dagar, och vakt är utsatt på alla vägar och vid alla stationer, men ännu ha de inte fått spaning på honom. Lantbrukarne här i trakten tycka inte om det, det är sanning det.
— Men är det inte vanligt, att de få fem pund, om de kunna lämna några upplysningar om den förrymde?
— Jo, det är nog så, men möjligheten att förtjäna fem pund är klen betalning för möjligheten att få halsen avskuren på sig. Den här straffången var inte av det vanliga slaget. Han är en sådan, som inte drar sig för något.
— Vad är det då för en?
— Det är Selden, Notting Hill-mördaren.
Jag kom mycket väl ihåg hela målet, ty Holmes hade särskilt intresserat sig därför på grund av brottets sällsynta grymhet och den omänskliga råhet, som utmärkt mördarens alla handlingar. Att dödsdomen förvandlats till livstidsfängelse hade haft sin grund i vissa
