Hjulen rullade bort, under det att sir Henry och jag gingo in i hallen och porten slog igen efter oss. Det var ett vackert rum, som vi nu befunno oss i, stort, högt och försett med präktiga bjälkar av till följd av ålder svartnad ek. I den stora, gammaldags spisen sprakade och gnistrade en stockeld bakom höga järnbockar. Sir Henry och jag sträckte fram våra händer, ty vi voro litet frusna efter den långa åkningen. Och så sågo vi oss omkring och beundrade det höga, tunna fönstret av gammalt kulört glas, ekpanelerna, hjorthuvudena, vapensköldarna på väggarna, alltsammans så dunkelt och dystert i det dämpade skenet från lampan mitt i hallen.
— Alldeles som jag tänkt mig det, sade sir Henry. Ä det här inte typen för en gammal familjs hem? Nog är det underligt att tänka sig, att i denna samma hall vistades medlemmar av min släkt för femhundra år sedan. Det är riktigt gripande att föreställa sig det.
Hans mörka ansikte strålade av ungdomlig hänförelse då han såg sig omkring. Ljuset föll på honom, där han stod, men långa skuggor sänkte sig kring väggarna och svävade likt en svart tronhimmel över honom. Barrymore, som burit upp resgodset på våra rum, hade kommit tillbaka. Han stod nu framför oss och iakttog en väl inövad tjänares hållning. Hans utseende var ganska ovanligt. Lång till växten, såg han ganska bra ut, hade svart, tvärklippt skägg, var blek och hade distinguerade drag.
— Skall middagen serveras genast? frågade han sin husbonde.
— Är den färdig?
— Om några minuter. Det finnes varmt vatten uppburet på rummen. Min hustru och jag stanna med nöje kvar hos er, sir Henry, tills ni vidtagit nya anordningar, men det faller av sig självt, att huset under dessa förändrade förhållanden kommer att tarva en ansenlig tjänstepersonal.
— Vilka förändrade förhållanden?
— Jag menade endast, att sir Charles levde mycket indraget, och vi räckte till att ombesörja vad han fordrade. Ni kommer naturligtvis att ha större umgänge och behöver därför ställa det på annat sätt.
