SJUNDE KAPITLET.
SYSKONEN STAPLETON PÅ MERRIPIT HOUSE.
Dagen därpå var vädret så vackert, att det i viss mån utplånade det dystra intryck vi båda fått av Baskerville Hall. Under det att sir Henry och jag sutto vid frukostbordet, strömmade solen in genom de götiska fönstren, och de i kulört glas inlagda vapensköldarna, som betäckte dem, kastade rörliga färgfläckar över hela salen. Den mörka panelen glänste som brons i de gyllne strålarna, och det var nästan svårt att fatta, att detta rum var detsamma, som föregående afton verkat så hemskt på våra sinnen.
— Det var förmodligen vårt eget fel och inte rummets, sade baroneten. Vi voro trötta efter resan, frusna och ruskiga, och därför sågo vi allt i grått. Sedan vi nu vilat ut och må bra igen, synes oss allt ljust och glatt.
— Bara inbillning var det nog inte ändå, svarade jag. Hörde ni inte i natt någon — antagligen en kvinna — som grät och snyftade?
— Det var märkvärdigt, att ni skulle göra mig den frågan! I halvsovande tillstånd tyckte jag mig verkligen höra något dylikt. Jag låg och väntade, att ljudet skulle upprepas, men då detta inte inträffade, antog jag, att jag endast drömt.
— Men jag hörde det alldeles tydligt, och jag är fullt säker på, att det var en kvinnas snyftningar.
— Den saken måste genast undersökas. Han ringde, och då Barrymore kom in, frågade han denne, om han kunde upplysa oss om vem som gråtit. Jag tyckte, att hovmästarens bleka drag blevo än blekare, då han lyssnade till sin husbondes fråga.
