köpingens specerihandlare — påminde sig mycket väl telegrammet.
— Det är fullt säkert, min herre, att jag efter föreskrift tillsände herr Barrymore telegrammet, sade han.
— Vem avlämnade det?
— Jo, det gjorde min pojke. James, visst lämnade du fram det där telegrammet till herr Barrymore på Baskerville Hall i förra veckan?
— Ja, far, det gjorde jag visst.
— Och han tog själv emot det?
— Nej, han var uppe på vinden, så jag kunde inte lämna det till honom själv utan jag lämnade det till fru Barrymore, som lovade att genast ge det åt sin man.
— Såg du herr Barrymore?
— Nej, jag sa’ ju herrn, att han var på vinden.
— Hur kan du då veta, att han var på vinden, om du inte såg honom?
— Det är alldeles tydligt, att hans egen hustru visste var han var, inföll postmästaren litet förargad. Fick han då inte telegrammet? Om något misstag blivit begånget, är det väl herr Barrymore som skall klaga.
Det syntes hopplöst att driva undersökningen vidare, men det var alldeles klart, att trots Holmes’ list saknade vi bevis på att icke Barrymore hela tiden kunnat befinna sig i London. Men även om han befunnit sig där, även om samme man varit den siste, som sett sir Charles i livet och den förste som spionerat på den nye arvingen vid dennes ankomst till England — vad mer? Var han ett verktyg i andras händer, eller hade han själv några olycksbringande avsikter? Vad kunde han ha för intresse av att förfölja familjen Baskerville? Jag tänkte på den där underliga varningen, som blivit utklippt ur den ledande artikeln i Times. Var väl den hans verk eller möjligen någon annans, som velat motarbeta hans manövrer? Den enda upptänkliga bevekelsegrunden var den, som framkastats av sir Henry: om familjen bleve skrämd från stället, skulle Barrymore och hans hustru kunnat tillförsäkra sig ett trevligt och bekvämt hem för sina återstående dagar. En sådan förklaring var dock alldeles otillräcklig, när det gällde att bemöta den djupgående och listiga intrig, som med
