sina osynliga trådar tycktes spinna ett nät kring den unge baroneten. Holmes själv hade sagt, att under hela den långa serien av spännande och mångskiftande fall, som han haft om händer, hade intet mera inveckladt än detta blivit honom förelagt. Då jag vandrade tillbaka på den gråa ensliga vägen bad jag, att min vän måtte kunna slita sig lös från sina göromål i staden och komma hit och lyfta det tunga ansvarets börda från mina axlar.
Plötsligt avbrötos mina funderingar av att någon kom springande och högt ropade mig vid namn. Jag vände mig om i tanke att få se doktor Mortimer, men till min överraskning fann jag, att det var en främling, som skyndat efter mig. Det var en liten spenslig, slätrakad, siratlig man med linfärgat hår och smal underkäke, mellan trettio och fyrtio år gammal och klädd i grå dräkt och halmhatt. Över axeln bar han en fyrkantig portör och i ena handen höll han en insektshåv.
— Jag ber om ursäkt för min djärvhet, doktor Watson, sade han, i det han med andan i halsen skyndade fram till mig; men här på heden äro vi enkelt folk och vänta icke på att bli formligt presenterade för varandra. Möjligen har ni hört mitt namn av vår gemensamme vän doktor Mortimer. Jag är Stapleton på Merripit House.
— Er håv och er portör skulle ha kommit mig att antaga det, svarade jag, ty jag visste, att herr Stapleton var naturforskare. Men hur kunde ni veta vem jag var?
— Jag var på besök hos doktor Mortimer, och när ni gick förbi fönstret i hans laboratorium, sade han mig det. Som våra vägar ligga åt samma håll tänkte jag, att jag skulle springa i fatt er och presentera mig själv. Jag hoppas att sir Henry befinner sig väl efter resan?
— Ja tack, han mår mycket bra.
— Vi voro allesammans här i trakten litet rädda för, att den nye baroneten inte skulle vilja slå sig ned på egendomen efter sir Charles’ så sorgliga död. Det är mycket begärt av en rik man, att han skall gräva ner sig på ett sådant ställe, men jag behöver
