inte säga er av vilken betydelse det är för godset och grannskapet. Sir Henry hyser väl antagligen inga vidskepliga farhågor eller hur?
— Jag anser föga sannolikt, att han gör det.
— Ni känner naturligtvis till sägnen om den där hunden, som påstås spöka i familjen?
— Jag har hört den berättas.
— Det är alldeles förvånande vad bönderna här i trakten äro lättrogna. Jag vet inte hur många, som ej skulle vara färdiga att svära på, att de ha sett det där djuret ute på heden. Han sade detta med ett leende, men jag tyckte mig läsa i hans ögon, att han själv tog saken ganska allvarsamt. Historien hade gjort ett djupt intryck på sir Charles, och jag tar för avgjort, att det var den, som föranledde hans sorgliga slut.
— På vad sätt då?
— Hans nerver voro så upparbetade, att jag tror, att åsynen av vilken hund som helst hade kunnat ha ett olycksbringande inflytande på hans sjuka hjärta. Jag föreställer mig, att han verkligen såg något underligt djur den där sista aftonen i idegransalléen. Jag var alltid rädd att någon olycka skulle inträffa, ty jag höll mycket av den gamle mannen, och jag visste att hans hjärtverksamhet var svag.
— Hur kunde ni veta det?
— Det hade jag hört av min vän doktor Mortimer.
— Ni tror således, att sir Charles förföljdes av en hund och att hans död framkallats av rädsla för denne?
— Har ni någon bättre förklaring att framkasta?
— Jag har ännu inte bildat mig någon övertygelse.
— Har inte heller herr Sherlock Holmes gjort det?
Jag blev nästan andlös av förvåning, men en blick på min följeslagares lugna ansikte och orörliga ögon övertygade mig om, att han icke haft för avsikt att slå mig med häpnad.
— Det tjänar ingenting till att låtsa som om man ej kände er, doktor Watson, sade han. Era anteckningar rörande er vän privatdetektivens äventyr ha även nått fram till våra bygder, och ni kunde icke upphöja honom utan att själv bli känd. När Mortimer sade mig ert namn, kunde han inte förneka er
