visso icke hjälpa honom. Och Holmes hade ju uttryckligen sagt, att jag skulle studera grannarna på heden. Jag antog Stapletons inbjudning, och vi veko in på stigen.
— Det är någonting förunderligt med den här heden, sade han och såg sig omkring på de böljande dynerna — dessa gröna svallvågor med kammar av tandad granit, som resa sig i fantastiska skepnader. Man tröttnar aldrig på den. Ni kan inte ana vilka underbara hemligheter den inrymmer. Den är så vidsträckt, så ödslig, så mystisk.
— Ni känner således till den väl?
— Jag har inte bott här mer än i två år och anses av de gamla invånarna i trakten som en nykomling. Vi flyttade hit kort efter sedan sir Charles tagit godset i besittning, men min smak för att ströva omkring i det fria drev mig till att genomforska hela den kringliggande nejden, och jag tror inte, att det finnes många, som känna den bättre än jag.
— Är den så svår att komma underfund med?
— Ja, det är den verkligen. Ni ser till eexmpel den där stora slätten åt norr, som begränsas av de sällsamt formade klipporna. Märker ni något ovanligt där?
— Jag tycker, att den förträffligt skulle lämpa sig för en galopp på en rask häst.
— Det kan så tyckas, och den föreställningen har kostat åtskilliga personer livet. Ni ser väl de där klargröna fläckarna, som sticka av överallt?
— Ja, det ser ut som om jordmånen på dessa punkter vore något bördigare än annorstädes på heden.
Stapleton skrattade.
— Det är det så kallade »Grimpens träsk», sade han. Ett steg åt sidan betyder där döden för människor och djur. Senast i går såg jag en av småhästarna på heden gå ner sig i ett sådant hål. Han kom aldrig upp igen. Länge såg jag hans huvud höja sig över gyttjegropen, men den drog ner honom till sist. Till och med under den torra årstiden är det farligt att gå över det träsket, men efter höstregnen är faran mycket större. Jag kan dock leta mig fram överallt och komma tillbaka med livet. Men vad är det där?
