Återigen en av de olycksaliga småhästarna, som råkat illa ut!
Någonting brunt rullade omkring och stretade i den gröna starren. Därpå höjde sig hastigt en lång ångestfullt uppsträckt hals, och ett förfärligt skrik ljöd över heden. Det kom mitt blod att isas av fasa, men min ledsagares nerver voro visst starkare än mina.
— Nu är han borta, sade han. Dyn har tagit honom. Två på två dagar och kanhända ändå flera, ty de vänja sig att gå dit under torkan och veta intet om den förändring som inträtt, förrän träsket uppslukat dem. »Grimpens träsk» är ett otäckt ställe.
— Och ni säger, att ni vågar vandra fram där?
— Ja, där finnes ett par stigar, som man kan följa, om man är vig och försiktig. Jag har själv upptäckt dem.
— Men hur kan ni finna nöje i att uppsöka en så ruskig plats?
— Ser ni inte klipporna där borta? De äro i själva verket öar, på alla sidor omgivna av detta oöverstigliga träsk, som under årens lopp slutit sig omkring dem. Det är där man finner de mest sällsynta växter och fjärilar, om man bara har förstånd att leta sig dit.
— Jag skall väl försöka min lycka endera dagen, sade han. Ni gjorde er då till självspilling, ty jag försäkrar er, att det inte funnes ringaste utsikt för er att komma därifrån med livet. Det är endast genom att i minnet fasthålla vissa ganska invecklade vägmärken, som jag lyckats göra det.
— Hallå! skrek jag. Vad är det där?
Ett sakta långdraget klagoljud svepte som en sorgsen kvidan över heden. Det uppfyllde hela luften, och ändå var det omöjligt att säga, varifrån det kom. Från ett doft mummel svällde det ut till ett vemodsfullt, sakta pulserande mummel. Stapleton såg på mig med ett underligt uttryck i sitt ansikte.
— Det är en besynnerlig plats, det här, sade han.
— Men vad är det då?
— Bondfolket påstår, att det är familjen Baskervilles hund, som tjuter efter rov. Jag har visst hört det ett par gånger förr, men aldrig så tydligt.
