jag och såg efter honom, då jag på en gång hörde ljudet av steg, vände mig om och fick se en kvinna helt nära mig på stigen. Hon hade kommit från det håll, där rökmolnet angivit Merripit House’ läge, men en sänka i heden hade dolt henne, tills hon var tätt inpå den punkt där jag stod.
Jag kunde icke betvivla, att hon var fröken Stapleton, som jag hört talas om. Med sin ovanligt vackra figur och eleganta dräkt var hon i sanning en sällsam uppenbarelse här på den ödsliga hedens gångstig. Hennes ögon voro riktade på brodern, då jag vände mig om, och hon påskyndade sina steg mot mig. Jag hade lyft på hatten och ämnade säga någonting till förklaring, då hennes egna ord ledde mina tankar i en annan kanal.
— Res härifrån! sade hon. Vänd genast tillbaka till London!
Jag stod och stirrade på henne i stum förvåning Hennes ögon flammade, och hon stampade otåligt i marken.
— Varför skulle jag resa härifrån? frågade jag.
— Det kan jag inte förklara för er. Hon talade lågt och ivrigt med en egendomlig brytning. Gör dock, för Guds skull, som jag säger. Res härifrån och sätt aldrig mer er fot på heden.
— Men jag är ju alldeles nyss hitkommen.
— Sluta då med era invändningar, utbrast hon. Kan ni då inte begripa, att denna varning avser ert bästa? Res tillbaka till London. Begiv er av redan i kväll. Laga att ni kommer härifrån till vad pris som helst. Men tyst, nu kommer min bror. Ej ett ord om vad jag sagt. Skulle ni vilja ge mig den där orkidéen, som växer där borta på kullen? Heden är mycket rik på orkidéer, ehuru ni kommit hit något sent för att se allt det vackra den har att bjuda på.
Stapleton hade uppgivit hoppet att fånga insekten och kom tillbaka, andfådd och röd i synen.
— Nej, se Beryl! sade han, och det föreföll mig som om tonen i hälsningsorden ej varit den hjärtligaste.
— Det var fasligt, vad du är varm, Jack.
— Ja, jag har sprungit efter en cyclopides. Den är mycket rar och man finner den sällan så här sent
