men på samma gång får man ett ständigt växande medvetande om ett förhistoriskt folks bostäder och verksamhet. Varhelst man vandrar fram ligga dessa förgätna stammars hus, man ser deras gravar och dessa väldiga monoliter, som anses ha omgivit deras tempel.
Allt detta är emellertid främmande för det uppdrag du gav mig, då du skickade mig hit, och förefallert roligen ditt strängt praktiska sinne ganska ointressant. Jag vill därför återkomma till de fakta, som beröra sir Henry Baskerville.
Om du inte fått någon rapport från mig under de allra sista dagarna, så beror detta på, att det tills i dag icke varit något av vikt att berätta. Nu har emellertid någonting högst förvånande inträffat, och jag skall i sinom tid meddela dig det. Dessförinnan måste jag dock göra dig förtrogen med några andra faktorer, som ingå i situationen.
En av dessa, som jag icke sagt mycket om, är den förrymde straffången på heden. Man har nu stark anledning att förmoda, det han begivit sig ifrån trakten, vilket kännes som en riktig lättnad för distriktets fattigare befolkning i de spridda stugorna. Fjorton dagar ha förgått sedan han rymde, och han har varken synts till eller låtit höra av sig. Det vore alldeles obegripligt, om han under hela denna tid kunnat hålla till på heden.
Här i huset äro vi fyra duktiga karlar, men jag erkänner, att jag har mina kusliga stunder, när jag ibland tänker på Stapleton och hans syster. På flera mils omkrets ha de inga grannar, och hela hushållet utgöres av en tjänsteflicka, en gammal betjänt, systern och brodern, vilken senare icke kan anses särdeles stark. De skulle vara alldeles hjälplösa, om de råkade ut för en sådan där ärkeskurk som den beryktade Notting Hill-boven. Både sir Henry och jag voro oroliga för dem, och vi satte i fråga att Perkings, stallknekten, skulle tillbringa nätterna där, men det ville inte Stapleton höra talas om.
Första dagen vi voro här, gjorde han, som jag redan sagt dig, besök på Baskerville, och redan morgonen därpå kom han och hämtade oss för att visa oss
