var, gav det honom en sådan chock, att han till en början ej var ansvarig för vad han sade eller gjorde. Han beklagade på det högsta vad som passerat och erkände hur barnsligt och själviskt det var av honom att inbilla sig, att han hela livet igenom skulle få behålla sin vackra syster för sin egen räkning. Skulle hon lämna honom, såg han hellre, att hon gifte sig med mig, som ju var en granne, än med någon annan. I alla händelser var det en prövning för honom, och det komme nog att dröja en tid, innan han kunde finna sig i sitt öde. Han lovade att ej på minsta vis sätta sig emot giftermålet, om jag ville förbinda mig, att under tre månader låta saken vila och nöja mig med att söka vinna hans systers vänskap utan att göra anspråk på hennes kärlek. Jag lovade, och så står saken nu.
Och därmed är ett av våra små mysterier klarerat. Det är trevligt att ha nått botten på något ställe i det träsk, där vi plumsa omkring. Vi veta nu varför Stapleton med motvilja betraktade sin systers friare, ehuru denne friare var en så önskvärd epusör som sir Henry. Och nu övergår jag till en annan tråd, som jag dragit ut ur den trassliga härvan, nämligen hemligheten med de där nattliga snyftningarna, fru Barrymores förgråtna utseende och hovmästarens förstulna färd till det västra gallerfönstret. Gratulera mig, min bäste Holmes, och säg, att du inte missräknat dig på ditt ombud, att du inte ångrar det förtroende du visade mig genom att skicka mig hit. Allt det nyss uppräknade har blivit fullkomligt klart genom en natts arbete.
Jag sade »genom en natts arbete», men det var nog två nätters arbete, ty första natten upptäckte vi blankt intet. Jag satt uppe med sir Henry inne i hans rum till klockan tre på morgonen, men vi hörde ej ett ljud, förutom slagurets i trappan. Det var en ganska melankolisk vaka, som slutade med att vi båda somnade i våra stolar. Lyckligtvis läto vi icke modet falla utan beslöto att försöka en gång till. Följande natt skruvade vi ned lampan och sutto och rökte cigarretter utan att giva minsta ljud ifrån oss. Det var otroligt så långsamt timmarna förgingo, och dock uppehöllos vi av detta tysta intresse, som jägaren erfar, då han ger akt på fällan, till vilken han hoppas att
