annans åkerskifte, eger den taga grödan, som eger skiftet, samt att delegare som utan laga skifte intager af den samfälda marken eller utan lof svedjar därå, har färvärkat sitt arbete och grödan till de öfrige delegarene. E contrario måste man
Affolstre warda." Detta lagrum säger emellertid ej ett ord om god tro och lika litet skall man annorstädes i de äldre lagarna finna en antydan om nödvändigheten af en sådan. Väl må antagas att den, som köpte af själfva tjufven med kunskap om hans åtkomst, ej blef egare af det stulna tingets afkastning; men väl att märka, då endast därför, att han därigenom gjorde sig delaktig i stölden och således icke lagligen kom i besittning af tinget. Men häraf följer ingalunda att, om någon af en bonae fidei possessor köpt ett stulet ting med vetskap om att det är stulet, afkomsten däraf ej skulle tillfalla honom. En betingelse sådan som den nu ifrågasatta är icke allenast icke i åberopade lagrum uttalad, utan står tvärtom i motsägelse till den tydliga ordalydelsen i detta. Men hvarje tvifvel uteslutes för öfrigt af JB 19: 1: "Dela och twe om Jord ena, thär ej är waldzwärk i kommen, Tha hafwi then Afradh af thy areno, som iordena med Laghum vinner, än hon saen är. Är och Jord noghrom med waldzwärk afhänd, Tha bör honom Afradh och Afgäld, som ther bör afga, af swa mangom arom, som han hona mist hafwer, af them som iordena hafver honom afwäldat". Här nämnes ej och kan ej ens underförstås god tro. Men väl göres en väsentlig åtskilnad, nämligen om besittaren åtkommit besittningen med våld eller ej; i senare fallet tillkommer vindikanten endast den afkastning, som fallit under det år, då jorden återvans af honom; i förra fallet måste däremot besittaren till vindikanten återbära all den afkastning, som därifrån bort falla sedan det olofliga besittningstagandet. Våld är enligt de äldre lagarnes teori det egenmäktiga besittningstagandet i motsats till den frivilliga upplåtelsen, med hvilken sistnämda, då fråga är om eganderättsbesittning, måste vara förbundet ett laga fång(jfr min uppsats om preskription af klander i jordafång enligt 1734 års lag, i denna tidskrift för år 1884 s. 15 ff.). Denna åtskilnad är icke blott fortfarande bibehållen i 1734 års lag, utan, i motsats till hvad i professor Matzens framställning af den svenska sakrätten i Nordisk Retsencyklopædi 4 häft. s. 141 förmenas, tydligt däri uttalad, på sätt som framgår vid en jämförelse af BB 8: 1, 2, 3, 5; 10: 4, 6, 7; 14: 2 och JB 18: 1; 10: 1, 2. Dessa utsäga, enligt hvad redan i texten är utveckladt, att afkomsträtten är en jordegaren såsom sådan tillkommande rätt, men att, där någon med laga rätt sår eller eljes nedlägger arbete å jorden, afkomsträtten i fråga om de genom arbetet frambragta organiska alstren öfvergår från egaren till den sistnämda. Laga rätt till arbetes nedläggande har åter den, hvilken häfdar jorden på grund af egarens tillstånd – såsom landbo, jfr BB 8: 5, 10: 7, 14: 2, 3, – eller på grund af annan sakrätt, såsom usufruktuarie, jfr GB 16: 1, ÄB 12: 9, JB 9: 7, UB 5: 6, samt den, hvilken besitter på grund af ett laga
