prosa. En fast grund för Beowulf-metriken har lagts genom Sievers’ undersökningar (i Paul und Braunes Beiträge, Band X), vilka naturligtvis blivit av stor betydelse även för textkritiken. De tre första verserna i den följande översättningen motsvara någorlunda originalets versform; för övrigt har denna återgivits endast då den låtit sig osökt förenas med en trogen och ledig tolkning. Det må också framhållas, att denna versform med sitt växlande antal stavelser och fortlöpande allitteration gjorde ett helt annat intryck på det forngermanska örat än på vårt, som är vant vid ett regelbundet återkommande antal versfötter samt hör allitteration endast i vissa nedärvda, stående uttryck.
Där handskriften är oläslig, har påtagliga skrivfel och uttryck, som i sin föreliggande form trotsa varje försök till en tillfredsställande tolkning, ha i och för den följande översättningen godtagits emendationer, som förefalla självklara eller mycket sannolika. På det att emellertid ej läsaren må få en skev föreställning om vad urskriften verkligen innehåller, ha viktigare ställen, vilkas läsart eller tolkning ej kan anses säker, utmärkts med kursivt tryck. I några fall ha alternativa tolkningar meddelats i noter under texten.
Den följande uppdelningen av dikten är ej handskriftens. — För tydlighetens skull hava halvverser ofta blivit omkastade, men nästan varje fullt avslutad mening och även översättningen i sin helhet innehåller precist samma antal verser som originalet.
Då några av de i texten förekommande egennamnen svårligen låta omsätta sig i svensk språkform, har jag för följdriktighetens skull låtit dem samtliga i översättningen behålla sin fornengelska form. Till ledning för uttalet av dem märkes, att ea uttalas som äa, eo som éå, c och g (åtminstone ursprungligen) hårt även framför mjuka vokaler; cg urspr. som gg; h efter vokal, l och r som tyskt ch; th, ð och w som begynnelseljuden i de engelska orden think, this och win resp.
