se dem. Jag förstod intet, ville ingenting förstå, jag var döf och blind, och alla mina qval voro glömda då hon efter dansen tryckte min hand och sade med den ljufvaste röst:
— Vi hafva ju nästan ej talat ett ord med hvarandra.
— Det är ej min skuld, mamsell Lemvig.
— Sannerligen ännu mindre min, svarade hon. Hvad skall en stackars dam göra? Hon har ingen egen vilja, utan hvarje framfusing, som icke rent af förolämpar henne, har tillåtelse att besvära henne. Jo, er skuld är det just, och till straff skall ni dansa cotillon med mig på balen om torsdag, och jag dömer er att oupphörligt konversera.
— O, Fredrika! ropade jag och fattade hennes hand, som hon ej tog tillbaka — Fredrika... mamsell Lemvig... får jag köra hem för er i afton?... Min röst darrade.
Hon böjde hufvudet närmare, betraktade mig länge med samma forskande, outgrundliga leende, derefter sade hon knappt hörbart: Ja, och försvann i hvimlet. Jag stod bedöfvad qvar och som i ett rus. Detta ja, det var redan en bekännelse... det klingade så djupt och högtidligt... balen är slut om några minuter... O, detta ja, det hviskades liksom framför ett altare!
— Se så, för tusan, är det nu tid att stå och gapa, när jag sjelf skall anföra långdansen! ropade värden bakom mig, och gaf mig ett dugtigt slag på axeln. Min bästa M., nu får ni minsann ha ögonen uppe, eljest får ni ingen dam! Jag får väl taga hand om er, ser jag... Se der kommer mamsell Borre; hon är kanske inte uppbjuden ännu. Mamsell Borre, här är en
