Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/111

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109

Vid badorten och i dalen.




En ung, tysk författare kallar någonstädes de tyska badorterna: »Anstalten wo man sich mit Anstand langweiligen kann.» Detta säges om de utländska badorterna, dessa rendez-vous-platser för den förnäma och rika verlden. Hvad skola vi väl då säga om de norska? Och likväl ha de norska badorterna just i sin oansenliga början ett företräde, som man kanske ej genast upptäcker då man låter de anspråkslösa namnen Moss, Sandefjord, Eidswold passera revy. De besökas nemligen af sjuka, idel sjuka, verkligt sjuka, som vilja bli friska; de ha ännu ej frångått sin ursprungliga bestämmelse, och de undgå derför också det urartande som är en följd af det kulturtillstånd, hvarpå den omnämnde författarens karakteristik passar in. Våra badorter skola af goda skäl aldrig uppnå den punkt som gör dem till asyler för intriger och förnämt dagdrifveri. De som besöka dessa badorter har den tunga, bleklagda nödvändigheten ditfört — folk, som efter att samvetsgrannt ha rådfört sig med Gud, sin doktor och slägt och vänner, beslutat att uthärda en kort tids pina för utsigten att bli af med sin rheumatism, sina lefver- och magåkommor. Man ser hvilken vinst det redan är att resa dit såder utan alla pretentioner. Man kommer