112
det. Jag måste tillstå att det behöfs ansträngning för att svälja detta vatten. I jemförelse dermed förekomma alla mig bekanta helsovatten som behagliga drycker. Mest syntes en liten flicka, som en bondhustru bar på armen, pinas deraf. Hon vände sig flera gånger med motvilja bort ifrån glaset; slutligen drack den lilla stackarn med stilla resignation. Det var ett af de vackraste ansigten man kunde se. Fromt och allvarligt var det; de stora, vemodiga ögonen och det lidande uttrycket kunde passat på en katolsk altartafla.
Klockan hade blifvit närmare nio, och utför den omnämnda trappan sågos nu ett par tjensteflickor komma med några väldiga, rykande kaffepannor och några korgar fyllda med hvetebröd. Vid denna syn skyndade badgästerna från gården och från dalens begge ändar, med en snabbhet som man ej skulle tilltrott sjukt folk. Jag tänkte på den homeriska liknelsen om trojanerna, när de från de skamandriska slätten stormade in genom Trojas portar. Nu blef det lif i salen; de förnäma fruarna i soffan reste sig, sqvallret tystnade, kryckor och käppar slamrade, barn och fullvuxna, rika och fattiga, alla tycktes vara oerhördt hungriga. Det är vattnet och det tidiga uppstigandet som ger denna goda aptit. Enhvar skyndade begärligt bort med sin kopp kaffe och händerna fulla af hvetebröd samt kommo snart tillbaka efter mera. Denna scen var muntrande. För att äfven ta något att dricka tömde jag ett halft glas jernhaltigt vatten. En gammal herre med vaxgult ansigte och ett klokt hvasst leende, med hvilken jag förut vexlat ett par ord, nickade vänligt åt mig. — Nå, ni dricker en skål för vårt välbefinnande i ett glas vatten, ser jag? Det är onödigt, vi befinna oss rätt bra,
