elegantaste damer trängde sig genom flocken. »Nej, har du sett tocken mössa förr?» — »Nej, hu då!»
Jag hade nog af en qvarts timmas vistelse i salen, slapp lyckligt och väl ut, och sprang mera än jag gick, så länge jag kunde höra musiken och stojet. Vädret hade plötsligt blifvit vackert. Vormen glänste och solen kastade långa, smaragdgröna ljusstrimmor nedåt de väldiga terrasserna som omkransa dess inlopp till Eidswoldsbacken. Jag tog vägen förbi prestgården genom trädgården och vandrade utför en af de otaliga skogbevuxna uddarne som genomskära dalen omkring Andelfven. Till venster midt i sluttningen fann jag det ställe jag sökte: en liten anläggning under några gamla, hvitstammiga björkar och stora granar. Trött af vandringen, brunnsstojet och det tidiga uppstigandet, satte jag mig på mossbänken. Hvilken obeskriflig stillhet och frid herrskade icke här! Skall jag försöka beskrifva denna utsigt? Man skall knappast någonstädes finna en natur, der det norska elementet, himmelens och färgernas ljusa prakt, de starka skugg- och ljuseffekterna så underbart sammansmälta med en äkta sydländsk yppighet, som här. Om jag nu sade att skogen var rik och dalarne en enda blomstermatta, att elfven slingrar sig djupt dernere, stilla och djup, så stilla som om den, stolt öfver sina stränder, ej kunde afspegla dem nog klart och troget; om jag vidare berättade att det växer vattenliljor och näckrosor i denna elf, så skulle man måhända tro mig på mitt ord. Men allt detta ger ingen åskådligare bild än alla dylika utslitna beskrifningar. Kom sjelf och se. På själens spegel skall denna naturs skönhet uppenbara sig läkande, tröstande och manande, alltefter som du medför dina
