Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/118

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

116

goda eller onda lidelser. Den skall utöfva sin makt öfver alla. Glädjen skall den förhöja, men ve den som bär på en längtan då han vistas i dessa dalar! Och dock skall till och med den som är nedtyngd af smärta, hänryckt öfver denna sympati, oupphörligt dragas hän till dess sköte. Den oroligt fikande skall den måhända plåga och jaga bort, men den lefnadströtte tror sig ha funnit friden på denna lilla fläck. Det var så tyst under björkarna, solen var nästan nedgången bakom sluttningen der jag satt. Elfven var så spegelblank och skuggorna så djupa, att man hade svårt att skilja de verkliga kullarne från dem i vattnet; illusion och verklighet sammansmälte till ett. Trädtopparne på höjderna, som springa fram den ena bakom den andra, uppfångade ännu det sista solljuset innan det uppsteg på Baarliåsen. Öfver det hela lade sig slutligen denna violblå slöja, som stundom under varma somrar ger våra landskap en nästan sydlig färgton. Solen hade gått ned. Från dalsänkorna, der de dolda källorna förena sig med elfven, uppsteg den svala aftonluften; den förde med sig ett berusande doft af hö från ängarna, och alla dessa varma aromatiska dofter, som om dagen lägra sig dernere. Hvilken stillhet! Icke en gång aspen rör sina blad, och det orediga sorlet, som en hvardagsafton på sommaren höres från de kringliggande gårdarne, förhöjer blott ställets drömmande enslighet. Koskällorna klinga i fjerran, en flock gäss flaxar skriande efter sina snatterier i åkrarne, dernere bakom buskarne höres årslag: det är den fattiga qvinnan som ror öfver elfven för en skilling, hvilken hon nästan aldrig får. Öfverallt arbete, flit och äflan, Denna natur tillhör en annan tid, ett annat folk, en annan kultur. Så skär, så