rik, så konstmessigt ädel har den utgått ur skaparens hand, och bonden har trampat dess jord och huggit i dess skogar, utan att ana klyftan som skiljer dem åt. Hon måste förstås denna natur!... Drag in i henne med din själ, din djupaste smärta och glädje, så skall skogsfrun uppenbara sig för dig; hon skall då ställa till dig sin tusenåriga klagan att hon är så vacker och så öfvergifven... öfvergifven... öfvergifven... Mitt hufvud hade sjunkit ned mot granstammen och vid hvarje ord föreföll det mig som de unga björkarna der borta på gångstigen nickade och vinkade med de långa, vajande grenarne; granarne nickade äfven, och den grå bergknallen på Baarliåsen vaggade ganska tydligt på sitt gamla flintskalliga hufvud. Men nedifrån elfven höjde sig en mörk molnpelare, som åt alla sidor böljade ut i fantastiskt-demoniska former, fyllde klyftan, snodde sig omkring trädtopparne och steg långsamt upp till höjderna — allt blef dunkelt.
Jag vaknade vid ett skärande, långdraget ljud, som hvinande återskallade från alla sidor, derpå följde ett ihåligt, slamrande dån, som först närmade sig och sedan bortdog. Förfärad sprang jag upp — i detsamma gick det liksom en suck af ångest genom dalen, aspen öfver mitt hufvud skälfde af rädsla och en flock kråkor flaxade med ett klagande skri bort öfver nejden och försvunno i fjerran. Först då jag kommit upp på höjden af sluttningen vände jag mig om, och djupt ned i det stilla aftondunklet låg elfven. Dess stränder hade alldeles sammansmält med skuggorna; blott en slingrande, guldglänsande väg i midten röjde dess gång. Ingen dimma, intet töcken var att se.
