10
hon syntes finna den enorma blomsterbuketten alltför tung, ty hon hvilade den matt på knäet. Då tant kom in, stod jag ännu fördjupad i åskådandet, så att jag icke genast märkte henne, men nu bröt det löst:
»Ack, fröken Juliana, hvem är det der fruntimret? Är hon sjuk? ... Hvarför ser hon så bedröfvad ut ... nej, inte bedröfvad ... så glad ut? ... Lefver hon ännu? Ack, berätta mig något om henne!»
Tant uthärdade lugnt denna ström af frågor, i det hon svarade med den dämpade, högtidliga röst, hvarmed man talar i ett hus, der en kär afliden person ligger lik: Detta fruntimmer var min enda syster. Så såg hon ut, då hon blott var en skugga af sig sjelf; ty skön var hon, mycket skön, och lika god som hon var vacker. Detta är måladt af en berömd mästare fyra veckor innan hon dog.»
»Ack, så ung ...? Hvarför dog hon då?»
»Hvarför? ... Hon dog af tvinsot. Som vi trodde att ett mildare klimat kunde bota henne, flyttade vi till Köpenhamn. Ack, det var för sent. Hon dog innan hon fyllde sitt tjugosjette år. Då var jag ännu knappt fullvuxen.»
»Alltså lefde hon här på Kungsgård?» ropade jag med stigande intresse.
»Här är hon född, och här lefde hon ... Ja! Det är en sorglig historia, mitt barn!» tillade hon, då hon såg mitt nyfikna ansigtsuttryck, »en historia, som verlden har berättat på mångahanda sätt, men hvars sammanhang vi närmaste icke en gång riktigt känna ... eller önska känna» ... tillade hon, liksom för sig sjelf.
Denna hemlighetsfullhet dref min nyfikenhet till sin höjd, men satte med detsamma en bom för den.
