Olika slags glädje.
(1860,)
Det var kallt ute, och kallt var det inne, men när
tankarne äro mörka, är det dock bättre att gå än att
sitta stilla med dem. Och således gick jag ut. Jag
var djupt nedtryckt till sinnes. Jag tänkte på den tid
då jag inga bekymmer hade, och på de många, många
som hade skämt bort mig med sin kärlek, och som nu
voro bortgångna dit hvarifrån de aldrig mera komma
åter — ack, ända intill den sista; jag tänkte på den
tid då allt var så varmt och ljust, jag vandrade i ljusa
salar och då slogo varma hjertan omkring mig, men nu!
Kallt och ödsligt var mitt rum, kalla voro menniskorna,
kall var hela verlden, såsom den vinterdag som rufvade
öfver staden. Och så tänkte jag på den dröm jag haft
om natten: jag drömde att min man återkommit och
köpt en famn ved åt mig. Jag hade ej sett honom,
han hade blott styrt om uppköpet af veden och åter gått
sin väg. Det är för besynnerligt med drömmar: man
blir liksom barn på nytt, man kan fröjda sig åt det
sorgligaste och vara så innerligt bedröfvad öfver något
som är alls ingenting. Sålunda hade jag i drömmen
varit så djupt, ja så riktigt af hjertat rörd öfver den
omständigheten, att han köpt ved åt mig. Jag tyckte
att i denna enkla handling, för hvilken jag verkligen
