120
känner ett slags motvilja, låg så innerligt uttryckt all den ömhet och kärlek han visat mig härnere, och som han säkert ännu så gerna skulle visa, om det vore möjligt för de aflidna. Veden hade kostat åtta mark, som i fordna dagar, och underligt nog blandade sig i min rörelse den tanken, att jag åtminstone borde fått veta af honom hvar man fick veden för så godt pris. På allt detta tänkte jag under det jag gick genom staden och tog af på vägen som för utmed fru Grünings trädgård till Pipervägen. I hörnet, just vid början af backen, stod en tiggare; jag kunde långt förrän jag hann fram till honom upptäcka, att han skulle anmäla sig som sådan. Jag hade följaktligen tid till att ordna mitt ansigte och påtaga mig den min, hvarmed man går förbi en tiggare. Man kunde kalla detta ansigte ett kommunal-ansigte. Det måtte vara ett underligt ansigte att se på, men ingen mer än tiggaren får riktigt se det. »Gif honom», säger det i ditt inre... »Gif honom icke», har kommunen inskärpt hos dig. »Gif honom», säger en erinran från barnaåren, då far och mor försäkrade dig att det var vackert att gifva, och du läste den första berättelsen derom i din nya bilderbok. »Gif honom, gif honom», ropar hjertat, han har kanske fyra hungriga barn hemma, han har kanske... »Prat», säger erfarenheten, »det är en lätting som ingenting vill göra» — »och som jag måste föda», tillägger kommunen barskt. Och så går man med sitt kommunalansigte förbi. Och så gick jag förbi, försjunken i mina sorgliga drömmar, backen uppför åt bankplatsen till. Just som jag kom upp på höjden af backen erinrade jag mig åter tiggaren. Han hade blott bedt med ögonen, hade icke räckt ut sin hand, och
