Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/123

121

hans min hade, då han ingenting fick, hvarken uttryckt bedragen väntan eller fräckhet, blott en, jag kunde nästan säga, förnöjsam resignation, liksom ville han säga: Det är ju alldeles i sin ordning. Och jag föll åter in i mina tankar. Jag tänkte på så mycket, bland annat på glädjen, och så föll det mig in: Det är dock för underligt, menniskorna omkring mig säga, att det är glädje, och jag säger att det är glädje, och de vilja nödvändigt bevisa mig, att hvad de anse för glädje är glädje äfven för mig; men jag vill alls icke bevisa dem, att hvad som är glädje för mig är det äfven för dem; med ett ord, vi äro ej ense. Och nu vill jag önska något; det är ej värdt att önska något smått; skall man önska, så kan man lika väl önska något stort, och nu vill jag önska något, som jag tycker är glädje, en riktig glädje, en som man kan ha verklig glädje af. Jag tror att det hör till önskningar att man ser uppåt. Det är liksom man visste, att der man går icke är stort att vänta. Således såg jag uppåt, som jag plägade då jag var liten; då gick jag ofta och stirrade upp mot himmelen, tills jag törnade mot väggar och stolpar. Och se! samma scen jag upplefvat upprepades deruppe. Der stod jag på tiggarens plats, och jag såg vår Herre komma. Honom vill jag bedja, tänkte jag, honom kan man be om någonting stort. Men vår Herre gick förbi, han gick förbi, långt förbi, han hade sitt strängaste kommunalansigte. Ack, det är i sin ordning, tänkte jag, honom narrar man icke, han känner sitt folk, och han vet att vi icke sjelfva unna hvarandra någon riktig glädje. Gifver han något, så gör han det af pur barmhertighet. Han ömkar sig öfver oss. Ack, om han ömkade sig öfver dig! Om han återvände