122
till dig och plötsligt lade en gåfva i din hand och sade: Der har du till en stor, en riktig glädje, en som du tycker är glädje. Nu vände jag om och gick tillbaka till det ställe der tiggaren stått. Han var ej der, men han stod ett stycke derifrån vid den lilla hökarboden, efter en, som det tycktes, afslutad handel. Han kramade länge något i sin ficka, dock med en min som uttryckte den tillitsfullaste säkerhet. Ja, den skall finnas der, sade han, jag har ju ej haft något mera på min syndiga kropp i dag.... Och i detsamma fann han skillingen och den lades på disken. Jag gick bort till honom och gaf honom en mark. Hans ansigte uttryckte nästan förskräckelse, han betraktade mig, såg ned i marken; slutligen tycktes han känna igen mig, lutade hufvudet tankfullt åt sidan, som om han funderade på det dolda sammanhanget emellan sig, marken och mig. Jag frågade om han hade hustru och barn. Nej, det hade han icke. Han hade fordom varit sotare, men stod ej ut med luften i skorstenarna: han blef så yr i hufvudet deraf; men nu ville han bli snickararbetare, om han kunde få ihop litet materialier. Han samlade penningar till »materialier». Jag frågade huru länge han hade samlat till materialier. Åh, det var allt mycket länge, alltsedan han var sotare, men han stod ej ut med luften i skorstenarna o. s. v. Derpå tog han upp sin börs, som såg ut att fordom ha varit af skinn, lade marken deri och tillslöt den. Detta skedde med en viss högtidlighet, ungefär som när man lägger grundstenen till ett storartadt byggnadsföretag. Jag sade honom några ord, som kommunen säkert skulle ha gillat, och fortsatte min väg uppför backen fördjupad i min dröm. Jag hade nästan glömt den stora glädje
